Medicinboll, I am

Trött i hela huvudet. Godnatt på den.

Lyckoglitter i en kopp choklad

Värme

Varje dag när jag går igenom stationen och ser människorna som sitter där på golvet lutade mot elementen får jag ont i hjärtat. Hur gör man för att överleva en vinter utan någonstans att bo? Jag tänker tanken och funderar på om jag inte hade lagt mig ner för att dö. Som en hund; valt ut något bra ställe och adjö. Jag har på riktigt svårigheter med att se mig själv klara av att frysa så länge, är det något jag är dålig på så är det just det.

Därför så gör det så ont i mig när jag ser dem. Jag klandrar dem inte ens för att de super, att frysa ihjäl vore nog lättare om man var medvetslös. Och så funderar jag på om man kunde ha något litet utbyte, om man vågade ta med sig en kanna varmt te till dem på morgonen, så kan de lämna kvar kannan och jag kan ta den på väg hem. Så kan jag fylla på den nästa morgon igen. Men så kommer jag på mig själv med att tänka att det skulle bli som att mata fåglar; vad händer om jag glömmer! Eller blir sjuk. Då sitter de där och fryser och har dessutom förväntningar! Eller skulle de bara sno termosen? En dag kanske jag frågar, men jag tänker ibland att de skulle bli förnärmade, de kanske vill klara sig själva.

Jag vet verkligen ingenting. Bara att det är högst orättvist att vissa skall frysa.

Annattiansk logik

Äh, det är lika bra jag bakar lite grahamsbullar så att det blir diskat.

Tulta med bröd

Det finns vissa saker här i världen som är smått oemotståndliga.

En av dem är väldigt små människor som tultar fram, ännu sötare är det när de har så mycket kläder på sig att de ser ut som michelingubbar. En annan är när de försöker få med sig så stora saker att de inte kan bära dem. Släpa funkar.

Kombinera dem och du har en vinnare. Den här skulle mata ankorna.

Dripp. Dropp.

Det töar. Droppar från hängrännorna. Snön ramlar ner på trottoaren i stora sjok och jag sitter i vardagsrummet och ser ut över taken mittemot hur det upphör att vara vitt och åter blir tegelrött. Jag funderar på vad det träffar på i sin väg, hur förvandlingen från vitaste vitt till söndertrampat grått går till. Får det på vägen busa med en gammal farbror? Skrämma en gammal tant? Uppröra en yngling vars cigarett plötsligt blev förstörd? Eller faller det bara obemärkt förbi för att återgå till kretsloppet, som vilken ensam gammal människa som helst som har legat död i sin soffa i flera veckor utan att någon har saknat den?

Det gladde mig så otroligt när jag häromdagen promenerade framför en mamma med två barn som just hoppade ur en buss när jag hörde henne säga Ser ni så ljust det är! Kommer ni ihåg att det var mörkt förra veckan när vi hoppade av här? Uppmärksammandet av det vackra. Det som gör henne glad. Som hon vill att sin avkomma också skall se. Fastän de ännu kanske inte alls lider av mörkret, de har kanske älskat vintern då de äntligen fick lite snö; åka pulka och kasta snöboll.

Det jag vill ha sagt är egentligen detta. Att jag förvånas över att människan som i höstas så sörjde mörkret när det försvann, nu fortfarande inte ser ljuset, istället förbannar de snön och kylan, svär över de hala trottaoarerna och de sena tågen, sina kalla kinder och frusna fötter.

Man kan inte vinna över naturen, bara försöka leva i symbios med dess temperament.

Jag är en liten lumpsamlare jag tralala!

Det är säkert bara jag som minns den så väl, klänningen som jag hittade för ett tag sedan och blev allmänt ledsen över att jag inte riktigt kunde ha. Men så var jag i samma lilla lumpbod igår igen och den hängde kvar. Då var det inte så mycket att älta om - jag skall ju ändå vinna den där tävlingen tänkte jag! Den går - som synes - att knäppa, men att andas är svårare. Och jag får komma på något sätt att hissa upp bysten en fem-sex centimeter eller så. Sen kan man sitta i en bar någonstans och vara sådär snygg som man bara kan vara i en gammal, gammal klänning.



Idag fann istället en kjol mig, en sådan där med massor av vidd som står rakt ut när man snurrar runt, runt, runt!


En vacker gammal scarf.


Och finaste kaffeburken! Med precis lagom mycket rost.

Så...

... här snygg är man när man tittar på Avatar i 3D.

Dagens händelse:

Jag gick ut och tog av mig mössan. Och vantarna.

En glad surdeg = en glad bakerska

Något bra hände med min surdeg när jag åkte till Stockholm och glömde att ställa in den nymatade degen i kylen. E fick i uppdrag via sms efter två dygn sådär - när jag kom på det - att ställa in den i kylen. Och nu verkar den så... full av liv! Den kanske behövde en solsemester.

Pelle undrade - jag svarade

Det höll hela dagen!

Också en slags träning

Om man inte har någon assistent och skall baka surdegsbröd får man själv agera degtumlare. Det är som en slags träning kan jag påpeka. Och innan man har provat får man inte skratta.

För att inte ramla omkull måste du ställa dig bredbent, böj en aning på knäna för att komma i rätt höjd till disk/bak-bänken. Häll ut den klibbiga degen på bänken och sätt händerna till den. Kasta händerna framåt/åt sidan, en i taget. Höger hand skall gå åt vänster och vänster hand skall gå åt höger. Sen håller du på sådär tills degen är klar. Börja med fem minuter i låg hastighet, sedan 3 minuter i hög hastighet. Därefter skall man pausa för att hälla i saltet och sen köra i två minuter till. Är degen fortfarande lite klibbig så låt den vila i fem minuter och kör sedan några minuter till.

Haha! Du är ju helt anfådd ju! sade Söta Sambon när han hjälpte till att hälla i saltet.

Man...

... kan plåstra ihop ett stort hål i foten på strumpbyxorna. Man kan det.

Den gångna lördagens upplevelse

På scen

Jag älskar teater. Eller egentligen allt som innebär att levande människor gör någonting för mig just nu. Just då när jag sitter där och tittar på dem så säger de sina repliker. Förvisso inövande men de säger dem just där och just då och det kan gå fel, det kan det. Det är så... verkligt på något sätt. Och så älskar jag de gamla tanterna och farbröderna som alltid är där. De har sina fina kläder på sig, sina kappor och rockar och ibland har de med sig något barnbarn som håller dem i armen och hjälper dem på med kappan när föreställningen är slut. Eller så hjälper den yngre frun maken som hon sällskapar med. Det är vackert. Alltihopa. På en gång. Och passar så bra ihop.